Har du någonsin försökt se på vikingarnas historia ur ett feministiskt perspektiv? Nej? Det är knappast förvånande för en kultur som är så maskulin, så modig och så kraftfull som vikingarnas – män med yvigt skägg, imponerande fysik och tatueringar som uttrycker deras tapperhet och manlighet.
Frågan om vad vikingakvinnorna gjorde medan männen stred mot sina fiender på slagfälten, gav sig ut på de skandinaviska haven och engagerade sig i erövringen av nya territorier är högst legitim. Vad hände med dessa kvinnor på den tiden? Svaret, som avslöjats genom arkeologisk forskning, är förvånande.
Vilka var vikingakvinnorna?
Ingen historia skapas utan kvinnor. Är de inte trots allt det fordon som männen använder för att komma till denna värld? Förtjänar de inte att rättvisa skipas i samhällen där de ofta bara framstår i ett blekt ljus?
Det bör noteras att vikingasamhället i grunden var patriarkalt. Rollerna var därför fördelade utifrån kön. Redan från barndomen lärde sig kvinnorna hushållssysslor, familjens föreskrifter och traditioner, lagar och moraliska värderingar, som de sedan skulle föra vidare till sina barn. Enkelt uttryckt var mannen samhällets arm och kvinnan dess själ.
Vikingakvinnan var dock sannerligen ingen Shakespeares Julia. Långt därifrån. Kvinnornas utbildning var tänkt att göra dem till starka, bestämda och energiska personer, kapabla att beröra sin makes hjärta och, om nödvändigt, uppmana honom att hämnas familjens ära. Kvinnorna fick mer auktoritet så fort männen gav sig av i krig eller för att handla, eftersom de då blev ansvariga för att sköta hemmet.
@ici_explora
Naturligtvis berodde deras status i vikingasamhället på vilken social klass de tillhörde. Man skiljer på slavkvinnan, kvinnan från medelklassen och adeln. Men upptäckter, texter från medeltiden och de stora irländska sagorna ger oss viktiga avslöjanden om vikingakvinnorna.
Redan här noterar vi att de ofta hade maskulina drag. Fysiskt var de helt annorlunda än den moderna kvinnan. Ännu bättre: arkeologiska utgrävningar och avancerade analyser avslöjar att vikingakvinnor hade förvärvat rätten att strida sida vid sida med männen. Mer detaljer i nästa avsnitt.
Vikingakrigaren som upptäcktes i Birka i Sverige
En detaljerad studie har bekräftat att vikingakvinnor faktiskt hade förvärvat rätten att strida vid männens sida. Denna forskning leddes 2017 av Charlotte Hedenstierna-Jonson, forskare och deltagare i forskningsprojektet om vikingafenomenet, samt av den svenska osteologen Anna Kjellström, som för närvarande arbetar vid Institutionen för arkeologi och antikens kultur vid Stockholms universitet.
Studien bestod av en DNA-analys av benen från ett vikingakrigarskelett som hittats i en grav i Birka, Sverige, 1878. Den gjorde det möjligt att identifiera två X-kromosomer och en fullständig avsaknad av Y-kromosom. För forskarna rörde det sig om en kvinna på 1,70 meter i trettioårsåldern.
Håret, svärdet, yxan, sköldarna, pilspetsarna och tärningsspelet som hittades i graven hade fått forskare att tro att det rörde sig om en man fram till denna nyligen genomförda studie, som avslöjade att det snarare var en kvinnlig vikingakrigare som ledde trupper i strid. Studien publicerades i tidskriften Antiquity.
Det var första gången man bevisade existensen av kvinnliga vikingakrigare. Men skelettet från Birka var utan tvekan inte den första kvinnliga krigaren. Andra kommer säkerligen att upptäckas senare.
Freydís Eiríksdóttir, Erik Rödes “enfant terrible”
Vi befinner oss på 1000-talet. Freydís Eiríksdóttir, barn till Erik Röde och syster till Leif Eriksson, deltog i en expedition ledd av Torfinn Karlsämne till Vinland. Inför hotet från de infödda bestämde sig den unga krigaren, som då var gravid i åttonde månaden, för att ta till storsläggan.
Hon slet av sig kläderna och slog sig själv på det bara bröstet med sitt svärd. Hon ackompanjerade denna gest med ett stridsrop som skrämde de infödda, vilka tog till flykten utan dröjsmål. Striden tog slut omedelbart. Även om hon senare dömdes till exil för att ha organiserat massakrer under andra expeditioner, etablerade hon sig som en orädd vikingakrigare och utmärkte sig som utforskare av Vinland.
@petite_chriss
Drottning Emma
Här befinner vi oss på 1000-talet, ett århundrade som avslöjade en av de sista stora kvinnliga gestalterna från vikingatiden. Det är drottning Emma. Dotter till hertig Rikard av Normandie och en mor av danskt ursprung, hon gifte sig två gånger med engelska kungar och födde två kungar av England. Vid sidan av sin danske make Knut den store var hon kyrkans beskyddare.
Johanna Katrin Fridriksdottir föreslår i sitt verk “Vikingakvinnor: mäktiga kvinnor, återupptäck kvinnans plats i ett manligt folk” en dekonstruktion av den patriarkala synen på vikingasamhället för att belysa förekomsten av krigarkvinnor under vikingatiden. Hon inbjuder läsaren att betrakta valkyrian, denna krigargudinna för hjältarna i nordisk mytologi som beslutar om krigarnas öde i strid.
Hon påminner också om den stolta prinsessan Gudruns äventyr, som hämnas sin familjs ära och som, istället för att begränsa sig till hushållssysslor, fattar beslut, skriver och ibland deltar i strider. Syftet med verket är tydligt: att återvända till föreställningsvärlden för att ge vikingakvinnan den plats hon förtjänar i historien.
