Vikingarna: Historia, epok, ursprung och räder

De mäktiga vikingarna har alltid fascinerat människor genom tiderna. De är kända för sina modiga räder, sina storslagna skepp och en kulturell identitet som fortfarande ekar århundraden senare.

För att verkligen förstå orsakerna till dessa våldsamma krigares uppgång och inflytande är det viktigt att undersöka historien och levnadssättet under den tid då de plundrade utomlands och erövrade landområden.

Genom att utforska vikingarnas ursprungshistoria, deras kultur, religion, maritima taktik och strider kan vi bättre förstå hur ett orubbligt folk förvandlades till en oemotståndlig kraft.

I den här artikeln ska vi upptäcka hur dessa tappra vikingar formade Europa i fredstid och krigstid, mellan cirka 793 och 1066.

Från omkring år 800 till 1000-talet lämnade ett stort antal skandinaver sina hemländer för att söka lyckan på annat håll. Dessa sjökrigare, som kollektivt kallades vikingar eller nordmän, började med att attackera kustnära platser, särskilt oförsvarade kloster, på de brittiska öarna.

Under de kommande tre århundradena skulle vikingarna sätta sin prägel som pirater, plundrare, handelsmän och bosättare.

De upptäckte Amerika långt före Christofer Columbus och tog sig så långt österut som till Rysslands utkanter.

Vikingarnas ursprung

Även om dessa människor ofta framställs som vildar som attackerade mer civiliserade nationer i jakt på skatter och kvinnor, var vikingafolkets drivkrafter och kultur betydligt mer mångsidiga. Dessa plundrare underlättade också många förändringar över hela territoriet, från ekonomi till krigföring.

De exakta orsakerna till att vikingarna lämnade sitt hemland är osäkra. Vissa har föreslagit att det berodde på överbefolkning i hemlandet, men de tidiga vikingarna sökte rikedomar, inte mark. Under 700-talet e.Kr. blev Europa rikare, vilket eldade på tillväxten av handelscentrum som Dorestad och Quentovic på kontinenten samt Hamwic (dagens Southampton), London, Ipswich och York i England. Skandinaviska pälsar var mycket eftertraktade på de nya marknaderna. Genom sin handel med européerna upptäckte skandinaverna ny navigeringsteknik, växande rikedomar och de interna konflikter som följde mellan europeiska kungadömen. Vikingarnas föregångare – pirater som jagade handelsfartyg i Östersjön – använde denna kunskap för att utöka sin jakt på rikedomar till Nordsjön och bortom den.

Varifrån kom vikingarna?

Till skillnad från vissa populära föreställningar om vikingarna utgjorde de inte en “ras” bunden av gemensamt ursprung eller patriotism. De flesta vikingar vars aktiviteter är bäst kända kom från de regioner som nu kallas Danmark, Norge och Sverige, även om historiska arkiv nämner finska, estniska och samiska vikingar. Deras gemensamma nämnare var att de kom från ett främmande land, att de inte var “civiliserade” i lokal mening och, viktigast av allt, att de inte var kristna.

Vikingatiden

Många historiker förknippar ofta termen “viking” med det skandinaviska ordet “vikingr“, som betyder “pirat”, men termen syftar på utlandsexpeditioner och användes som ett verb av skandinaverna för att beteckna perioder då männen traditionellt tog sig tid att “åka på vikingatåg under sommaren.” Även om många tror att dessa expeditioner innebar plundring av kloster och städer längs kusten, syftade många expeditioner i själva verket till handel och värvning som utländska legosoldater.

Vikingatiden syftar vanligtvis på perioden från år 800, några år efter den första registrerade räden, fram till 1050-talet, några år före den normandiska erövringen av England 1066. Under denna tid sträckte sig det skandinaviska folkets räckvidd till alla hörn av norra Europa, och många andra nationer fann vikingar som plundrade deras kuster. De mest avlägsna rapporterna om vikingar kom från Bagdad, där de handlade med varor som päls, betar och sälspäck.

Vikingaräd

En vikingaräd mot munkarna på Lindisfarne, en liten ö utanför Englands nordöstra kust, markerade början på vikingarnas migration från Skandinavien år 793. Denna plats var ett välkänt lärosäte, berömt över hela kontinenten för sina kunniga munkar och sitt omfattande bibliotek.

Under denna räd dödades munkar, kastades i havet eller togs som slavar tillsammans med många kyrkoskatter, och själva biblioteket jämnades med marken. Denna unika händelse banade väg för hur vikingarna skulle uppfattas under hela vikingatiden: som vilda krigare som saknade respekt för religion eller lärdom.

Under åren som följde den första vikingaräden belägrades kustbyar, kloster och till och med städer av dessa utländska inkräktare från havet. På grund av de maritima attackernas frekvens gjordes många framsteg inom befästningsbyggande i form av befästa hamnar och stenmurar vända mot havet – försvar som visade sig vara mycket effektiva för att avskräcka räder.

Orsaken till dessa attacker är ett ämne för debatt bland akademiker, även om orsakerna ofta härrör från faktorer som kristen förföljelse och tvångsdop av hedningar för att minska jordbruksproduktionen i den skandinaviska regionen. Många mer dokumenterade orsaker kan ha drivit dessa människor att lämna sina kalla och hårda hem för att söka sätt att överleva någon annanstans.

Trots sitt hemlands karghet återvände dock de flesta vikingar hem i slutet av varje säsong med skatter, slavar och varor för att överleva ännu en vinter.

Vikingaskepp

I hjärtat av vikingakulturen finns vikingaskeppet. Dessa extraordinära fartyg, särskilt långskeppen, formade de skandinaviska sjöfararnas liv och förändrade Europas historia.

Skandinavernas skeppsbyggnadskonst förfinades under mer än 10 århundraden och gav upphov till en stor variation av fartyg, från små fiskebåtar och breda lastfartyg till de berömda blixtsnabba långskeppen som användes för räder, det berömda vikingaskeppet. Men oavsett storlek var de flesta skepp utformade med en smal form och grunt djupgående, vilket gav dem stor anpassningsförmåga för användning på både hav och floder.

Vikingarnas skeppsbyggnad nådde sin höjdpunkt på 700-talet när de uppfann kölen, en strukturell balk som sträcker sig från för till akter och ligger lägre än skeppets huvudkropp. Denna egenskap ökade hastigheten och stabiliteten och förhindrade oönskade sidorörelser. Kölen, tillsammans med tillägget av en stor mast och ett stort segel, gjorde det slutligen möjligt för nordborna att genomföra långa resor över Nordatlanten. Dessa vikingaskepp anses idag vara revolutionerande i sin design och ett tekniskt underverk.

För att påbörja skeppsbyggnadsprocessen slog vikingarna in kilar i nyhuggna träd tills träet sprack längs ådringen. Upp till 20 stora ekar kunde fällas för ett enda skepp. Träet formades och arrangerades så att plankorna passade perfekt i en klinkbyggd konstruktion, där de överlappade varandra som en solfjäder. Vid klinkbyggnad byggs utsidan först, och sedan placeras spanten inuti. Skeppet täcktes med en vattentät blandning av djurhår, ull eller mossa impregnerad med tjära och stabiliserades med järnnitar. Slutresultatet var ett otroligt snabbt och flexibelt långskepp som ingenting kunde hinna ikapp.

Männen rodde med en serie åror, kompletterat med ett stort segel, troligen av ull. Enligt Royal Museums Greenwich hade vikingaskeppen, snarare än ett roder, ett styråra fäst vid aktern på skeppets högra sida.

Mot mitten av 800-talet tog räderna fart på allvar i takt med att ryktet om Europas lättillgängliga rikedomar spred sig över hela Skandinavien. Nordiska byar och samhällen gick samman för att bygga skepp i syfte att förbättra sina levnadsvillkor genom räder.

Vikingarna lade lika stor vikt vid konst som vid hantverk. Vikingaskeppen var vanligtvis prydda med utskurna drakhuvuden i fören, som man trodde skrämde bort onda andar.

Drakhuvudet i kombination med ett stort, röd- och vitrandigt fyrkantigt segel skulle bli vikingarnas signum. Denna syn skulle skrämma européerna i tre århundraden.

Expeditioner till den nya världen

Vikingarna etablerade bosättningar på Grönlands västkust under 900-talet. Vikingasagorna berättar om de resor de företog från dessa grönländska bosättningar till den nya världen. De nämner platser som “Helluland” (tros vara Baffinön), “Markland” (tros vara Labrador) och “Vinland” (en mer mystisk plats som vissa arkeologer tror kan vara Newfoundland).

I dagsläget är den enda bekräftade vikingaplatsen i den nya världen belägen vid L’Anse aux Meadows, på den nordligaste spetsen av Newfoundland. Denna plats utgrävdes på 1960-talet. Dessutom finns det tre möjliga vikingaplatser som arkeologer nyligen har undersökt i Kanada. Två av de möjliga platserna ligger på Newfoundland, medan en tredje finns på Baffinön i den kanadensiska Arktis.

En möjlig vikingaplats finns vid Point Rosee på södra Newfoundland; på platsen har arkeologer upptäckt en härd för myrmalmsframställning nära en torvstruktur.

En annan möjlig vikingaplats ligger vid Sop’s Arm på Newfoundland och inkluderar en serie “fällor” som tros ha använts för att fånga stora djur som karibou. Dessa fällor är arrangerade i en rät linje, och arkeologer tror att vikingarna kan ha drivit djuren mot dessa fällor där de kunde fångas och dödas.

Den tredje möjliga vikingaplatsen ligger vid Nanook på Baffinön, där forskare har hittat artefakter som kan ha använts för metallproduktion samt resterna av en struktur som vikingarna kan ha byggt.

Vikingainvasion

Vikingainvasion i Paris

Vikingaarméer förblev aktiva på den europeiska kontinenten under hela 800-talet, då de brutalt plundrade Nantes 842 och attackerade städer så långt bort som Paris, Limoges, Orléans, Tours och Nîmes.

År 844 stormade vikingarna Sevilla (som då kontrollerades av araber); 859 plundrade de Pisa, men en arabisk flotta slog tillbaka mot dem på vägen tillbaka norrut.

År 911 gav kungen av de västfrankiska rikena Rouen och det omgivande territoriet genom ett fördrag till en vikingahövding vid namn Rollo i utbyte mot att denne vägrade andra plundrare passage längs Seine. Denna region i norra Frankrike är idag känd som Normandie, eller “nordmännens land”.

Under 800-talet började skandinaver (särskilt norrmän) kolonisera Island, en ö i Nordatlanten där ingen tidigare bosatt sig i större antal. Mot slutet av 900-talet bosatte sig vissa vikingar (inklusive den berömde Erik Röde) ännu längre västerut, på Grönland.

Enligt senare isländska berättelser var några av de första vikingabosättarna som etablerade sig på Grönland (inklusive vikingahjälten Leif Eriksson, son till Erik Röde) troligen de första européerna som upptäckte och utforskade Nordamerika. De kallade sin landstigningsplats Vinland och byggde en tillfällig bosättning vid L’Anse aux Meadows på nuvarande Newfoundland. Utöver detta finns det få bevis för vikingarnas närvaro i den nya världen, och de bildade inga permanenta bosättningar.

Dansk dominans

Harald Blåtands styre under mitten av 900-talet, kung över ett nyenat, mäktigt och kristnat Danmark, markerar början på en andra vikingatid.

Storskaliga räder, ofta organiserade av kungliga ledare, drabbade Europas kuster och särskilt England, där Alfred den stores ättlingar var på tillbakagång.

Haralds upproriske son, Sven Tveskägg, ledde vikingaräder mot England från 991 och erövrade hela kungariket 1013, vilket tvingade kung Ethelred i exil. Sven dog året därpå och lämnade sin son Knut (eller Canute) att styra ett skandinaviskt imperium (inklusive England, Danmark och Norge) över Nordsjön.

Efter Knuts död efterträdde hans två söner honom, men båda var döda 1042 och Edvard Bekännaren, son till den föregående (icke-danske) kungen, återvände från exil och återtog den engelska tronen från danskarna. Vid hans död (utan arvingar) 1066 gjorde Harald Godwinson, son till Edvards mäktigaste adelsman, anspråk på tronen.

Haralds armé lyckades besegra en invasion ledd av den sista store vikingakungen – Harald Hårdråde från Norge – vid Stamford Bridge nära York, men föll för Vilhelm, hertig av Normandie (själv ättling till skandinaviska bosättare i norra Frankrike) några veckor senare. Vilhelm kröntes till kung av England på juldagen 1066 och lyckades behålla kronan mot andra danska utmaningar.



Slutet på vikingatiden

Händelserna 1066 i England markerade i praktiken slutet på vikingatiden. Vid denna tid var alla skandinaviska kungadömen kristna, och det som återstod av vikingarnas “kultur” absorberades i det kristna Europas kultur. Idag finns spår av vikingaarvet främst i det skandinaviska ursprunget hos vissa ortnamn och i ordförråd i de regioner där de bosatte sig, särskilt i norra England, Skottland och Ryssland. På Island lämnade vikingarna efter sig en rik litteratur, de isländska sagorna, där de hyllade sitt ärorika förflutnas största segrar.

Vikingamyter

Många moderna uppfattningar om vikingar har sitt ursprung i katolsk propaganda. Efter plundringen av flera kristna anläggningar och förlusten av otaliga reliker och skatter försökte den katolska kyrkan avhumanisera dem. Fram till drottning Victorias regeringstid i Storbritannien beskrevs vikingar fortfarande som ett våldsamt och barbariskt folk. Under 1800- och 1900-talen förändrades uppfattningarna till den grad att vikingarna glorifierades som ädla vildar med hornhjälmar, en stolt kultur och fruktad stridsskicklighet.

När det gäller de mest populära vikingamyterna som skapats av dessa felaktiga uppfattningar, finns det historiska bevis för att följande påståenden är direkt felaktiga:

• Vikingarna bar hornhjälmar: Vikingarna bar traditionellt inga hjälmar eller bar enkla hjälmar av läder och metallförstärkningar med ansiktsskydd vid tillfälle. Idén om hornhjälmar föddes under vikingarenässansen under Victorias regeringstid.
• De var smutsiga och ovårdade: Arkeologer hittar regelbundet spår av kammar, skedar och andra hygienartiklar som tyder på att vikingarna var mycket måna om sin personliga hygien.

Även om levnadsvillkoren i de skandinaviska regionerna var hårda och svåra, led många vikingar av resursbrist och människor bosatte sig över stora avstånd utan någon enhetlig ledning. Under vikingatiden lyckades skandinaverna göra sig gällande mer i omvärlden och skapa sig ett rykte som sträckte sig bortom ren barbari. Även om vissa vikingar drevs av törst efter rikedom, sökte många mer fredliga ekonomiska relationer med omgivande nationer.

Som Forte et al. har skrivit fanns det faktiskt inget dramatiskt slut på vikingatiden. Författarna hävdar att de skandinaviska kungadömena långsamt ackulturerades och integrerades i “den kristna Europas bredare politiska kropp”.

Relaterade produkter

Se även

• Viking Hårsmycken
• Viking örhängen

Kategorier

Viking-smyckenKeltiska smyckenViking-smycken för kvinnorKeltiska smycken för kvinnorViking-smycken för herrViking-ring